lindatormanen

... ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Det finns det inte nu. Så därför skiter jag i det där fallandet överhuvudtaget! Så det så!
Skrev på fb igår att det förra inlägget var bland det positivaste inlägget jag skrivet på länge. Det kanske det va. Jag är inte säker. När jag läste igenom det lät det mest som om jag gnällde. Igen. Men det var inte det som var meningen. Verkligen inte. Jag kände mig lyckligare än på riktigt länge när jag skrev det. Det är bra. Antar jag.
Mådde så sjukt bra hemma hos syster så det finns inte. Men när pappa hämtade mig igår så var det som om ju närmare hemåt vi kom ju sämre mådde jag. Läskigt. Sorgligt. Jag vill inte vantrivas här. Jag skulle älska, att älska, att bo här.
Men trots allt så vet jag ju ändå nu vart problemet ligger. Som med kaospojke. Jag älskade han. Det kommer jag aldrig säga att jag inte gjorde. Men själva grejen med honom var inte bara att jag älskade honom utan också att han var min väg härifrån. En väldigt lätt väg härifrån. Men nu. Nu måste jag fixa det själv. Det är nog det som är värst. Nu hänger det helt och hållet på mig. Jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. Inte min olycka heller för den delen. Det är bara bestämma sig. Bo här och må skit.
Eller. Flytta härifrån och starta om. Valet är så jävla enkelt så det är inte klokt. Det värsta är att jag gjort det valet förut. Jag flyttade. Men flyttade hem. Mitt huvud intalade mig att man inte kunde leva på en au pair-lön ett år till. Så jag tackade nej till att stanna kvar. Så istället för att leva på 700 i veckan så sitter jag här snart 2 år senare med nästan 70.000 i studielån. Hur tänkte jag där? Det kan man ju fråga sig. Man ska dock inte glömma att jag efter det där studielånet kommer kunna jobba med det jag älskar. Det är ju jävligt mycket lycka i sig. Och lycka kan inte köpas för pengar. Det kommer dom aldrig kunna intala mig att det kan. Om dom inte lägger fram det på det sättet, att man köper en utbildning som ger en jobbet man vill ha. Det kan jag gå med på ;)