lindatormanen

om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på 
om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på 
om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på 
om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig!

Att man ringer kaospojke klockan 3 på natten 
borde vara tecken på att man inte kommit över honom.
Att man ringer honom klockan 3 på natten bara för att 
säga att man har kommit över honom, 
borde vara ytterliggare ett tecken på att man inte kommit över honom.
När han sedan säger att eftersom du säger att du kommit över 
mig så får det bara mig att vilja ha tillbaka dig ännu mer.
Då.
Där.
När man tvivlar.
När man funderar på om man ska säga "du får mig tillbaka".
Men till slut.
Till slut.
Då får man fram det.
Jag vill inte ha dig tillbaka!
Man vet att man ljuger för sig själv.
Men man säger det.
JAG VILL INTE HA DIG TILLBAKA.
Man ljuger. 
Men det gör ingenting.
Det är enda sättet att få slut på detta.
Han älskar mig, jag älskar han. Men det funkar inte. 
Det funkade inte. Och det kommer inte funka. 
Min mormor har faktiskt sagt till mig att första gången 
en pojke får dig att gråta redan då borde du förstå 
att han inte var värd att gråta över från första början.
Min mormor är en vis tant.

Att man dock sätter på datorn efter detta samtal.
Efter klockan 3.
Det är ett tecken det med.
Ett tecken på att visa omgivningen hur stark man egentligen är.
Jag kommer antagligen ångra det.
Ångra att jag inte skyndade mig med att säga att han får mig tillbaka.
Därför, borde ni skynda er med att säga hur stolta ni är över mig.
Det var förbannat starkt gjort av mig.
Jag höll orden i halsen.
Jag vägrade säga att han får mig tillbaka.
Jag sa att jag va över honom.
Det är jag inte.
Inte än.
Men det behöver inte han få veta.
Inte ikväll.
Aldrig.

... ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Det finns det inte nu. Så därför skiter jag i det där fallandet överhuvudtaget! Så det så!
Skrev på fb igår att det förra inlägget var bland det positivaste inlägget jag skrivet på länge. Det kanske det va. Jag är inte säker. När jag läste igenom det lät det mest som om jag gnällde. Igen. Men det var inte det som var meningen. Verkligen inte. Jag kände mig lyckligare än på riktigt länge när jag skrev det. Det är bra. Antar jag.
Mådde så sjukt bra hemma hos syster så det finns inte. Men när pappa hämtade mig igår så var det som om ju närmare hemåt vi kom ju sämre mådde jag. Läskigt. Sorgligt. Jag vill inte vantrivas här. Jag skulle älska, att älska, att bo här.
Men trots allt så vet jag ju ändå nu vart problemet ligger. Som med kaospojke. Jag älskade han. Det kommer jag aldrig säga att jag inte gjorde. Men själva grejen med honom var inte bara att jag älskade honom utan också att han var min väg härifrån. En väldigt lätt väg härifrån. Men nu. Nu måste jag fixa det själv. Det är nog det som är värst. Nu hänger det helt och hållet på mig. Jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. Inte min olycka heller för den delen. Det är bara bestämma sig. Bo här och må skit.
Eller. Flytta härifrån och starta om. Valet är så jävla enkelt så det är inte klokt. Det värsta är att jag gjort det valet förut. Jag flyttade. Men flyttade hem. Mitt huvud intalade mig att man inte kunde leva på en au pair-lön ett år till. Så jag tackade nej till att stanna kvar. Så istället för att leva på 700 i veckan så sitter jag här snart 2 år senare med nästan 70.000 i studielån. Hur tänkte jag där? Det kan man ju fråga sig. Man ska dock inte glömma att jag efter det där studielånet kommer kunna jobba med det jag älskar. Det är ju jävligt mycket lycka i sig. Och lycka kan inte köpas för pengar. Det kommer dom aldrig kunna intala mig att det kan. Om dom inte lägger fram det på det sättet, att man köper en utbildning som ger en jobbet man vill ha. Det kan jag gå med på ;)

har aldrig vart hos mig, har aldrig vart hos mig!

Mår så sjukt bra just nu så det är inte sant. Har varit hos syster i Borlänge några dagar. Det löste alla problem som jag hade kvar. Att lämna hålan några dagar var det enda som behövdes. Jag kan inte ens säga att det beror på den här stan, för om jag ska vara ärlig så har jag inte sett särskilt mycket av den. Eftersom att jag inte har haft någon nyckel hit så har det inte ens blivit några långa promenader med Busan medans syster varit på jobbet. Igår var vi iochförsig och spenderade lite pengar. Men jag kan inte säga att det beror på det heller. Jag mår bra av att komma bort från hålan. 
Det om något borde vara ett tecken på att det är dags att lämna hålan. Och det ska jag. Så fort sommaren och sommarschemat är slut så ska jag och min vapendragare vovven lämna hålan för något annat. För vad har vi inte bestämt oss än. Har velat till e-tuna sen jag var 16 och tillbaka till Åbo sen jag flyttade därifrån. Men jag har insett nu att även om jag är sjukt kär i dom två städerna så är det inte dit jag behöver. Jag behöver bara bort. Nu låter det ju som att jag hatar hålan och det gör jag. Men. Jag beundrar verkligen dom som trivs där. Det gör inte jag, jag kvävs. Men jag skulle gärna vara en av dom som säger att jag trivs där. Trivas med att alla känner alla och närheten till naturen. Det dom gillar, det skulle jag också vilja gilla. Men det gör jag inte. Jag hatar det. Men jag tänker inte bo där och vara bitter. Jag tänker flytta. Snart. Jag och min vapendragare. En vacker dag ska vi känna oss hemma någonstans. Möjligtvis en regnig också. Vi gillar nämligen regn.

"Det är fortfarande samtal före, tack för att du väntar".
Jag har blivit en skvätt kär. I en lampa. Rosa. Så den beställde jag. Men så skulle jag få den för halva priset för att det var någon kampanj och eftersom att lampan kostade 500 spänn så var ju halva priset på det ganska uppskattat. Men tjii fick jag. När orderbekräftelsen kom så kostade lampjäveln ändå 500 spänn. Så jag ringde, allt gick bra det ändå som behövdes var att jag skulle ha kvar den kampanjkoden (såna saker brukar jag kasta) och sen ringa tillbaka till dom med den koden. Tjii fick dom jag hade kvar koden, har hittat koden (lillebror hittade) och nu sitter jag bara i telefonkö sen ska nog lampjäveln bli min.

Mitt i allt svarade dom, det finns tyvärr ingenting att göra. Det är skickat. Lampjäveln kommer kosta 500 spänn. Den jag pratade med för några timmar sen borde jag ha tagit namnet på eftersom att hon lovade mig att jag skulle få den på kampanj. Den som skvallrar för Kalle Berg att jag inte tog hennes namn går ett grymt öde till mötes. 

Men vem bryr sig? Lampjäveln är vacker. Jag är kär. Jag betalar glatt 500 spänn för skiten!

Nej fan! Ursäkta för det föregående arga inlägget. Det krävs inte mycket för att jag ska bli deprimerad, men tack och lov så krävs det lika lite för att jag ska bli glad igen. Det är väldigt roligt att se hur min pappa blir mer och mer kär i min lilla kamphund för varje dag som går. Den damen vet hur man får hjärtan att smälta! Jag ska bli som henne. Förutom den där delen med att lukta på bajs. Den biten hoppar vi över. 
Glad Påsk :)

Glad Påsk. Känns inte som att det är så mycket att fira. Förstår inte själva vitsen med att fira påsk. Dessutom är jag arg för att det inte har kommit en enda påskkärring hit. Påsken suger. Men jag dricker Heineken kallar det påsköl, skålar och hoppas på att det ska hände nåt jävla skit av värde! Skål & glad påsk!

Vi bor i villa. Vi bor i villa och hänger trädgård. Vi bor i villa, hänger trädgård men saknar att hänga balkong. Jag och vovve längtar hem. Hem till lägenhet. Vi är lägenhetsmänniskor, fast hon är ju iochförsig en hund. Men ändå. Vi vill ha väsen. Grannar som stör. Folk som går i en trappuppgång. Varmvatten hela tiden. Vi trivs med väsen. Vi trivs med att jag kan duscha när jag vill. Men tills vidare får vi hänga vidare i trädgården och drömma om en balkong.

Egentligen hade jag ganska mycket att skriva idag. Jag har mycket som måste ut. Hade tänkte skriva 2 eller 3 inlägg efter varandra. Man kan inte blanda ihop allt i ett. Då hänger det inte ihop. Men vi får ta det sen. Kanske om en timme. Kanske imorgon. Pappa kommer snart hem och big brother börjar snart. Ni fattar va? Jag måste stänga av 2 av 3.

Vi bor i villa. Jag och min hund. Jag och min hund och pappa. Finn ett fel. Nej fan finn två. Nummer 1 pappa, smart gissat peeps ;) Nummer två, nej fan inte hunden. Nummer två villa. 
Det är kallt. Det är tyst. När det inte är tyst är det konstiga ljud. Jag tvingas duscha i källaren. Kallt igen. Man måste planera när man ska duscha så att det finns varmvatten. Suck! Jag ska aldrig skaffa hus. 
Det är iallafall inget allvarligt som har hänt som har fått mig att flytta hem till pappi. Ingen personlig konkurs, inte mer än någon annan månad iallafall. Det är bara stambyten på gång i lägenheten. Och jag orkar verkligen inte bo där om det ska ränna massa gubbar fram och tillbaka. Borra sönder. Antagligen tar dom inte av sig skorna heller. Men ändå, jag kommer få ett fräscht badrum. Så det är bara stå ut ett tag. 

Pappa kommer inte förstå vad som har hänt när elräkningen kommer dock. Har det blivit något fel? Har han fått grannens räkning också? Har dom höjt priserna ännu mer? Men till slut kommer det slå honom. Det är bara jag. Jag som inte står ut med tystnaden. Radion är på. Datorn står och brummar (det är fläkten, det kan ju vem som helst räkna ut). Tv:n är på. Dom flesta lamporna lyser. Fröken Törmänen trivs inte med tystnad. Det kommer pappi märka på räkningen. Förhoppningsvis är jag tillbaka på Svängsta då. Får vi hoppas. Men ni kan va lugna. Han misstänker ingenting. Jag är smart nog att stänga av 2 av 3 apparater innan han kommer hem. Släcker dom flesta lampor gör jag också. Han kommer inte förstå vad som hänt när räkningen kommer. Förrens han inser det. Hans snart 22-åriga dotter är rädd för tystnaden. Tystnaden och mörkret.