Förlossningen
Måndag den 23 mars, en vecka innan DUE DATE, hade jag tid på mödrarådgivningen klockan 09.15 på morgonen. Barnmorskan konstaterade att huvudet inte hade fixerat sig än och sa att det kan vara bra att mentalt förbereda sig på att man kan behöva gå 2 veckor över tiden så blir man inte allt för besviken om man skulle behöva gå över tiden. Vi var där hela familjen och Miro skämtade med barnmorskan om att bebisen kan ju komma om 3 veckor eller om en halvtimme. Hon skrattade lite åt honom och sa att idag kommer nog ingen bebis iallafall. Men så fel hon hade.
Vid 17 - tiden ringde jag Daisy och frågade om hon visste hur värkarna skulle kännas och vi funderade lite på om dom kanske hade börjat nu. Vi kom fram att det nog vore klokt att ladda ner en app som klockar värkarna om det nu var det som det var. Berättade för Miro att det kan vara värkarna som har börjar men det kan ju fortfarande ta ett par dagar innan bebis kommer.
Började få mer och mer ont och när Miro & Lilja åt mat så tog jag en varm dusch istället för jag hade för ont för att sitta still och äta. Ropade till Miro att det vore nog bra om hans mamma kom och hämtade Lilja ifall vi skulle behöva åka in till BB. Hans mamma kom 18.15. Jag sprang mest in och ut ur duschen vid den tiden, men värkarna var inte så långa så än var det inte dags att åka in. Men efter att hon hade åkt med Lilja så bestämde vi oss iallafall för att ringa in till förlossningen och höra vad dom tyckte. Dom sa att värkarna skulle vara 1½ minut istället för en minut som jag hade trott, alltså borde vi vänta ännu längre innan det var dags att åka in. Dom sa att jag kunde ta en värktablett men det hade vi inga hemma, så det fick kvitta. Jag tänkte minsann inte åka in till förslossningen för att få en värktablett och sen bara sitta där och vänta. Då kunde jag lika gärna stå en stund till i duschen.
Tillslut fick jag så ont så Miro sa att nu får vi faktiskt ta att åka in även om värkarna inte är 1½ minut än. Han fick plocka fram kläder åt mig medans jag fortsatte springa in och ut ur duschen.. (Springa kanske är fel ordval men jag vaggade där emellan duschen och toan iallafall.)
Men nu gjorde det ont! Jag sa att vi hinner inte åka in, du får ringa ambulansen så får dom komma och hämta mig annars kommer jag föda i bilen! M muttrade nånting om att "minns du inte hur lång tid det tar att föda barn, vi hinner nog in att så fort går det inte", men han ringde snällt ambulansen iallafall.
Jag började fundera tänk om det inte alls är påväg nu? Ambulanspersonalen kommer ju bli jättearga på mig och säga att dom har bättre saker för sig än att åka och hämta hormonstinna gravida som tror dom ska föda. Men sen fick jag för ont för att bry mig om vad dom skulle tänka så jag gick in i duschen igen. Men då kände jag på riktigt att nu kommer det!
Skrek på M som kom in och såg att huvudet syndes! Han ringde ambulansen och frågade (ganska högt och argt) vart (FAN) dom höll hus? Nu syns huvudet och den här ungen kommer nu.
Jag började vagga framåt och sa att jag måste gå och lägga mig på sängen, den här ungen kommer nu! Men gav efter några steg upp den ideén och sa att vi får ta emot den bara för jag kan inte gå längre.
Så jag födde där.
Stående.
I badrummet.
Utan bedövning.
Vi tog själva emot henne när hon kom ut. Jag försökte lyfta upp henne. Men då sa M att hon hade navelsträngen runt halsen och hon började bli blå. Jag lyckades ta bort den utan att få panik, men antagligen var jag nog chocktillstånd. Sen lyfte jag iallafall upp henne och gick ut ur badrummet.
Då ringer det på dörren och in kommer 5(!) st ambulanspersonal. Jag står i vardagsrummet naken, med en bebis liggandes över armarna och mellan mig och bebis hänger navelsträngen och jag bara fnissar. Dom frågar hur jag mår, jag bara skrattar och svarar jo tack jag mår bara bra. Efter många om och men får dom mig att sitta ner och jag bara fortsätter att fnissa. Efter att navelsträngen är klippt så får vi åka med ambulansen in till BB för att få ut moderkakan och sen var vi kvar där i 2 dagar.
Jag är inte riktigt säker på vilken klockslag hon är född våran Alma, för jag hade lite annat att tänka på än att kolla vad klockan var. Men i hennes papper står det att hon är född 19.17 så det är väl den tiden ambulanspersonalen har satt. Och där vid 17-tiden funderade jag på om det var värkarna som var igång ;)
