om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på
om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på
om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på
om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig!
Att man ringer kaospojke klockan 3 på natten
borde vara tecken på att man inte kommit över honom.
Att man ringer honom klockan 3 på natten bara för att
säga att man har kommit över honom,
borde vara ytterliggare ett tecken på att man inte kommit över honom.
När han sedan säger att eftersom du säger att du kommit över
mig så får det bara mig att vilja ha tillbaka dig ännu mer.
Då.
Där.
När man tvivlar.
När man funderar på om man ska säga "du får mig tillbaka".
Men till slut.
Till slut.
Då får man fram det.
Jag vill inte ha dig tillbaka!
Man vet att man ljuger för sig själv.
Men man säger det.
JAG VILL INTE HA DIG TILLBAKA.
Man ljuger.
Men det gör ingenting.
Det är enda sättet att få slut på detta.
Han älskar mig, jag älskar han. Men det funkar inte.
Det funkade inte. Och det kommer inte funka.
Min mormor har faktiskt sagt till mig att första gången
en pojke får dig att gråta redan då borde du förstå
att han inte var värd att gråta över från första början.
Min mormor är en vis tant.
Att man dock sätter på datorn efter detta samtal.
Efter klockan 3.
Det är ett tecken det med.
Ett tecken på att visa omgivningen hur stark man egentligen är.
Jag kommer antagligen ångra det.
Ångra att jag inte skyndade mig med att säga att han får mig tillbaka.
Därför, borde ni skynda er med att säga hur stolta ni är över mig.
Det var förbannat starkt gjort av mig.
Jag höll orden i halsen.
Jag vägrade säga att han får mig tillbaka.
Jag sa att jag va över honom.
Det är jag inte.
Inte än.
Men det behöver inte han få veta.
Inte ikväll.
Aldrig.
